En agent (Melissa McCarthy) som bara fått skrivbordsjobb ställer upp frivilligt som agent i fältet när en kompakt atombomb måste hittas.

 

Efter en sorglig början så tänker jag att det nog måste bli bättre. Hon måste få sin revansch. På ett vis får hon det. Susan Cooper visar nämligen att hon är en toppenagent som nedvärderats allt för länge. Hon lyckas ta ner bad guy efter bad guy. Får hon någon respekt för det? Knappt. Hennes utseende hånas konstant filmen genom och likaså Miranda Harts, medan andra kvinnor i filmen är menade att vara attraktiva. Så även om dessa kvinnor beter sig som svin och failar totalt med det de ska göra så ges de en helt annan sorts respekt. Patetiskt! Det hade varit uppfriskande att få slippa sådana låga skämt för en gångs skull. Jag uppskattar inte humor som sparkar nedåt eller som bygger på trista fördomar och förväntningar på folk. Att Susans ena undercoveridentitet ska föreställa en "sorglig" kvinna som "bara" har tio katter i sitt liv säger allt. LÅG humor. Sådant man ska skratta "igenkännande" med, men hur kan något vara igenkännande när det är baserat på fördomar och felinformation?

 

Hade resten av filmen varit bättre så hade jag kanske kunnat skratta åt "skrytpellen" som drar rejäla skrönor om alla uppdrag han gjort, men sedan inte klarar att gå genom en vanlig dörr ordentligt. Tyvärr händer inte det då resten av filmen dragit ner mitt humör. Det var dock smått trevligt att se Björn Gustafsson plågas lite. Gillar man en "vanlig" amerikansk komedi så gillar man nog denna. Tyvärr inte min typ av humor.