"De är en sorts familj: ärkefjollan Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine med sitt plågade förflutna på den lilla bohuslänska ön, den vackre Bengt som är filmstjärna i vardande. Varje år firar de jul hos Paul, det är där Benjamin och Rasmus träffar varandra och blir kära. Allt ska de offra för kärleken. De älskar varandra så mycket. Världen och framtiden tillhör dem. Och det är då som sjukdomen kommer till staden. Bögpesten. Den nya digerdöden. De är alla så unga. En efter en skall de dö."

 

En mycket gripande bok, som blir väldigt sorglig med tanke på att sådant händer på riktigt. Att folk är rädda för sådant de inte vet något om är inget nytt. Det kommer nog alltid bestå tyvärr. För det verkar vara svårt för en del att öppna upp sig och ta reda på saker, istället för att direkt döma något/någon "annorlunda". Jag mår illa när jag läser om att en del ville "märka" AIDS-smittade så som Hitler märkte judarna. Så att folk skulle veta vilka "de" var. Fruktansvärt! Det är en hemsk förföljelse mot en grupp som är rädda, utstötta och hatade. Deras rädsla för sjukdomen togs inte på allvar. De "förtjänade" det ju, enligt folk. Att dessa personer orkar hata så, att de orkar bete sig på det viset. Hemskt!

 

Boken innehåller någon ljuspunkt i alla fall. Jag gillar beskrivningen av när Benjamin lyssnar på en Queen-LP tillsammans med en annan kille. Förtroendet som sviks minuterna efter känns dock sorgligt. Att en person så kunde ge upp sig själv för att ingå i en gruppering där man bara tillät att saker ska vara på ett visst vis. Till slut står han dock där och "offrar" sig själv, för att han insett att han inte kan leva ett sant och lyckligt liv om han inte får vara den han är. Benjamins föräldrar hanterar det inte så bra alls. Att vara villig att ge upp kontakten med sitt eget barn och låtsas som om han var död, bara för att han inte längre passar in i den trånga mallen om "den rätta vägen" är något jag inte kan förstå.