Anna Odell fick ingen inbjudan till sin klassåterträff. Här har hon gjort en film om hur det hade kunnat se ut om hon hade gått och konfronterat klassen. Hon ställer frågan: Varför fick jag ingen inbjudan? Vad var de rädda för? Och så drar hon det till sin spets.

 

Första delen av filmen är Annas återskapande av ett möjligt scenario till återträffen. Andra delen handlar om hur arbetet bakom filmen gått tillväga och hur Anna konfronterar några personer från sin klass. I själva återskapandet av återträffen så ville Anna dra det så långt hon kunde. För varför fick hon ingen inbjudan på riktigt? Var de rädda och varför? Den delen av filmen är väldigt välspelad och jag sitter och blir så förbannad på en del av personerna som beter sig som usla mobbare. De faller lätt in i sina högstadieroller igen. Det mest sjuka är att mobbarna inte inser eller vill erkänna att de mobbat. För dem har det inte varit en "stor grej". De har "haft roligt". Men för Anna som var den utsatte så var det inte särskilt roligt. Att folk inte fattar det. "Barn är barn" säger en del. Det är ALDRIG bara "barn är barn" för just barnen. Därför ska man ta sådant på allvar. Det är alltid den utsatte som har sista ordet kring om något är skoj eller fruktansvärt.

 

Det är så sjukt när Anna frågar en person vad han skulle göra om hans dotter blev mobbad och han svarar: "Min dotter är stark. Hon skulle aldrig tillåta att nån mobbade henne." BAH! J*vla struntprat! Hur stark man än är så bryts man ner efter en tids mobbing då alla är emot. Och de som inte aktivt mobbar står tyst där bredvid. Fryser ut. Vill inte synas ihop med den mobbade för då kanske DE skulle bli utsatta de också. Det krävs insatser i skolan för att stoppa sådant här innan det händer. Det räcker inte med en temadag om året om mobbing. Det funkar inte att vända bort blicken, för vet ni vad? Det försvinner inte trots att ni väljer att inte se. Denna film är väldigt intressant och visar sidor i människor som är otroligt fula! En film alla borde se!