Vad jag känner igen mig i citatet: ”Bara för att jag inte minns ditt utseende betyder det inte att jag inte tycker om dig. Jag kanske bara ser själen istället, och den tycker inte det är så viktigt med utseende och yrke”. som jag läste i detta blogginlägg. Jag har fortfarande inte renskrivit mitt blogginlägg om hur jag SER folk. Jag klurar och fixar lite med texten för att få det att låta någorlunda vettigt även för en person som inte har erfarenhet av det sättet. Det hade varit enklare att skriva detta inlägg om jag hade kunnat hänvisa till det inlägget, men nu får jag försöka göra en kort förklaring istället.

 

Utseendet hos folk är inte så viktigt för mig. Jag brukar se personen som "blank" och sedan fylls den i när jag lär känna hen. Är det en person som beter sig taskigt och elakt, som pratar mycket skit och liknande då blir personen inte så "smickrande" i mina ögon, medan en person som bryr sig, är snäll och öppen färgas av detta och blir en väldigt vacker person i mina ögon. Jag har aldrig tidigare lagt ihop detta med mitt dåliga ansiktsminne, men nu börjar jag tro att det har samband.

 

Kanske är det så att jag inte minns hur folk ser ut just på grund av att det inte är viktigt för mig? För jag har verkligen dåligt ansiktsminne. Om jag träffar en person regelbundet och har gjort det många gånger så brukar jag känna igen dem, men inte annars. Jag kan gå förbi folk jag känner utan att känna igen dem. Ännu svårare blir det om de byter stil. De kanske har en röd jacka vanligtvis, men så köper de en ny och den är svart. Det ställer till det för mig och jag kan förlora igenkänningen.

 

En del som läser detta kanske tycker det låter dumt, men jag ska säga er... detta med dåligt ansiktsminne upplever jag som ett stort hinder i mitt liv. Jag känner mig så dum när jag inte känner igen folk, inte ens vänner ibland. Det har även hänt att folk blivit förolämpade för att jag sett rakt på dem, men inte hälsat. Det är många som inte vet till vilken grad mitt dåliga ansiktsminne sträcker sig. De tror det är en ursäkt, men det är det verkligen inte. De förstår inte att det inte handlar om den vanliga "jag känner igen dig, men kan inte placera dig"-känslan som man kan ha om folk som bara är ytligt bekanta. Jag känner inte ens igen VÄNNER ibland. Och det är extremt jobbigt.

Om någon av mina vänner läser detta så vill jag gärna att ni vet att jag inte låter bli att hälsa för att jag är högfärdig, sur, arg, inte gillar er eller liknande. Om ni läst det här ovan så förstår ni ifall det händer er någon gång. Hälsa på MIG i så fall. För bara någon säger något så brukar jag känna igen rösten och då kopplar jag även ansiktet.