David Holst är partiledare för Folkpartiet och kämpar med sin egen självbild då hans politiska karriär inte riktigt går som han vill samt att han upptäcker att han har känslor han inte trodde han kunde ha.

 

Jag blir smått tokig på den extremt kassa ljudkontrollen i denna film! Man hör knappt dialogen och då höjer jag självklart ljudet för att höra och sedan smäller det nästan till då det blir musik och den är otroligt hög. Och i de scener där det är musik och samtal kan man glömma att höra hela samtalet för musiken överröstar. Det stör mig väldigt och påverkar såklart mitt humör inför hela filmen. Även "smågrejer" är viktiga.

 

Filmens handling är både småcharmig och smått ledsam ibland. Det finns tillfällen då jag tycker synd om David. Som *STORSPOILER* när han försöker göra närmanden till sin fru och får avslag för att de "inte är sådana, det vet du ju" eftersom David är homosexuell och han bryter ihop och säger att HAN faktiskt inte visste. Han har precis börjat förstå vissa sidor hos sig själv och så visar det sig att hans fru vetat hela tiden och då blir det en form av chock. David är välspelad av Björn Kjellman. Övriga skådespelare känns tyvärr lite stela. Slutet känns lite för taffligt "knyta-ihop", men filmen överlag är godkänd med undantag för det hemska ljudet.