Prinsessan Merida vill inte följa traditionerna utan vill istället följa sin egen väg i livet och fatta sina egna beslut. 
 

Jag misstänker att jag skulle gilla musiken mer om vi såg filmen med engelskt tal. Den visades dock med svenskt tal på tv. Musiken i sig är förstås likadan, men sången blir annorlunda beroende på språket. Skotsk musik värmer och glädjer mitt hjärta varje gång jag hör den. Den kan verkligen uttrycka alla känslor som finns på så tydligt sätt. Man hör sorgsenhet, man hör melankoli, man hör glädje, man hör ilska. Så den behöver egentligen ingen sång, men det är fint när det är sång till ändå.

Filmen är tyvärr rätt tjatig till en början. Det hela "du som är prinsessa får inte...", "du som är prinsessa bör inte".... hon ska snöras och kläs i kläder hon inte kan röra sig i, hennes hår får inte vara ostyrigt och så vidare. Det är mamman som är hårdast på detta och mamman borde egentligen av egen erfarenhet veta hur ledsamma dessa begränsningar känns. Men det är som att hon levt i dem så länge att hon glömt det och i början av filmen och en bit in tycker hon att det är superviktigt att följa normerna. Som väntat så ordnar saker till sig i slutet och det är kul att se en kvinnlig karaktär som är sig själv och inte följer en viss utstakad "prinsessmall". Vägen dit är dock, som sagt, lite väl tjatig. Jag vet inte vad yngre barn tar med sig för budskap från detta för när det under 1 timmes tid handlar om "du får inte..." och "du måste" på grund av att Merida är prinsessa och först den sista kvarten handlar om förändring och att folk accepterar det... då känns det som att det första nöts in mer på något vis.

 

Connor gillade dock filmen och han tycker inte att man "måste" vara på ett visst vis, så det kanske är jag som överanalyserar (vilket inte är ovanligt). Animationerna känns inte helt bra i denna film. De känns mer överdrivna än de brukar vara i Disney... Jag undrar varför...