Något med vår generation?

Jag är född på 80-talet. Eller kan man skriva så när man är född 1980? Det är 80-tal, men om man skriver "född på 80-talet" så brukar jag alltid mer tänka mig från 1981 och fram till 1989... Vet inte varför jag hoppar över mitt eget år sådär...
 
Nu kom jag bort från syftet med inlägget. Det jag vill ta upp är leksaker. Är det något typiskt för vår generation att vi köper leksaker som VI tycker är roliga (självklart köper vi sådant barnen tycker är roligt så misstolka inte nu) och att vi också vill vara med och leka när barnen gör det? Eller är det en sällsynt grej? Jag upplevde nämligen inte som barn det som jag nu upplever med mitt barn. Visst så är det en del leksaker som jag inte riktigt förstår grejen med, särskilt inte högljudda leksaker (varför måste en del låta så otroligt mycket?), men en hel del är skoj.
 
Connor har börjat leka med lilla Lego nu och det var en av mina favoritleksaker när jag var barn. Kunde sitta och bygga och leka med det i timmar. Därför sitter jag och gnider händerna numera när Connor börjar leka med det och hoppas han ska fråga mig om jag vill vara med. Försöker vara diplomatisk när jag är med och leker, men ibland har det slutat med att jag sitter och bygger och tycker att "nej, nu bygger mamma... jag måste få bygga färdigt... jag har något på gång här..." och blir helt inne i en zon. Hej hej föräldraskap liksom...hehe... Jag har inget minne av att vuxna var sådana när jag var barn. Vuxna kunde vara med och leka (inte alla förstås), men det märktes att de flesta blev ganska uttråkade och att de inte riktigt förstod lekens gång. Men kanske känner Connor så med mig? Kanske är jag bortom förståelse nu utan att fatta det?
 
Vad tror ni? Alltså inte angående om jag är bortom förståelse då, för där skulle ni nog svara ja direkt...haha... Jag menar det andra.
 
 Bilderna på syrrans och min fina Legostad är nog hos våra föräldrar, men denna hittade jag lurkandes i ett fotoalbum här hemma. Mitt rum någon gång under min uppväxt och självklart Lego med i bilden.

Kommentarer:

1 GeorgVanHalen:

När jag köper presenter åt mina syskonbarn tänker jag delvis vad jag skulle vilja ha, men också att det inte bara är något trams som inte kommer ge minnen utan bara är något barnet kommer leka med minimalt för att sedan glömma.

I helgen fyllde min brorsdotter år, då blev det den "nya" Alfons filmen, en gammal Nalle Puh klassiker och en bok med Barbapappa. Nu är visserligen inte detta leksaker, men tankarna är desamma. Jag skulle inte köpa något jag inte själv skulle vilja se. Inte för att jag direkt skulle slänga på Alfons/Nalle Puh en fredagsskväll själv, men det är två saker jag inte har några problem med att se OM brorsdottern vill se de med mig. Det är inte något jag kan säga om allt tecknat (speciellt de för yngre barn).

Jag tänker mycket på vad jag minns själv som barn. Jag kom i kontakt med mycket gosedjur, leksaker osv. men endast vissa saker håller man kärt livet ut. Andra minns jag inte överhuvudtaget. En favoritgossedjur var en liten panda som sticker ut sin röda tunga. Jag hittade en sådan på loppis nyligen och har den nu på mitt rum :D

Kommentera här: