Som jag skrivit om någon gång förut så lider jag av kronisk smärta och trötthet plus en mängd andra saker. Fibromyalgi, migrän och IBS är det jag har diagnos på. Varje dag är en kamp, vissa svårare än andra. Jag skriver inte så ofta om det svåra här i bloggen och inte heller hur jag kämpar för att genomföra minsta lilla grej som alla friska tar för givet. Jag har valt att ha det så för att jag inte vill fokusera på det. Jag vill se glädjen i livet.

 

Därför konstaterar jag nu att jag fått avslag från FK. Har flera läkarintyg, intyg från utredningsteam, intyg från Arbetsförmedlingen med mera där det klart och tydligt anges att 25% är det jag klarar att jobba. Att en höjning skulle leda till en försämring (något som redan konstaterats via arbetsprövning och utredning). Och någonstans i allt detta ska man försöka orka att leva också. Jag har överlämnat mitt fall till ombud då jag verkligen inte orkar med det här ifrågasättandet och misstron (misstro TROTS att jag har hur många som helst som intygar min arbetsförmåga på 25%) och det kommer tas så långt som det behövs, men så mycket som det går utan mig då jag som sagt verkligen inte orkar med det. Jag skriver därför ETT inlägg om detta för att berätta, eftersom det troligtvis kommer påverka mig även om jag försöker att fokusera på annat och att ta hand om det jobb jag har. Jag skriver ETT inlägg om detta för att kunna lägga det åt sidan, gå vidare och försöka tänka på annat.

 

Så nu är det gjort. Nu försöker jag gå vidare, ta hand om mig själv och uppskatta det lilla i vardagen med min familj och mina vänner.