Dokumentären The god question

På SVT visades dokumentären The god question i tre delar. Jag hade inte tid att se dem då utan spelade in dem och har precis sett avsnitt 3 nu. Därför finns inte alla avsnitt kvar på SVTPlay tyvärr, men jag kan verkligen rekommendera denna serie för er som är intresserade av frågor om tro och icke-tro. När jag skriver nedan om "en person säger" eller "flera personer säger" så menar jag personer i dokumentären, ifall det framstår otydligt.
 
Tredje avsnittet tyckte jag var mest intressant då det handlade om hjärnan och medvetandet. Det är intressant att se hur både troende och icke-troende är så övertygade om sin sak och att "de andra" har "fel". Jag tycker de missar en sak i det. Det de missar är att det de tror kanske är helt rätt för dem, men det innebär inte att det är rätt för andra. Jag tror att alla måste hitta sin väg själva.
 
Lite tankar om sista avsnittet, det avsnitt som engagerade mig mest:
 
Religion enligt Darwinism:
"Gudstron kan ha överlevt för att den ger de troende en fördel: Hopp i svåra situationer."
 
En troende säger att en värld utan gud skrämmer honom för att människor då inte skulle ha moral. Där anser jag att han har fel. Felet i detta är att många icke-troende har moral och agerar efter det utan en överhängande dömande gud. Att "göra rätt" för att man tror att man på yttersta dagen blir dömd och straffad om man "gjort fel" är egentligen inte att göra gott, enligt mig. Jag är ateist och har en väldigt hög moral, en stark vilja att hjälpa människor och att "göra rätt". Så äkta moral behöver inte hänga ihop med tro.
 
En person säger att folk tror för att de är lärda till tro. Att om hjärnan impregneras med tankarna när man är barn så sitter de kvar. Till viss del tror jag det ligger något i det, men det gäller inte alla personer. Tar mig själv som exempel igen... Jag var med "som vanligt" i kyrkan som barn. Med "som vanligt" menar jag som de flesta andra i vår omgivning. Jag fick höra om gud, fick barnens bibel, det sjöngs psalmer och så vidare. Men jag trodde aldrig på det. Flera personer säger att de blev skeptiska i tonåren och det verkar vara det vanligaste. Jag var skeptisk redan som barn.
 
Flera personer vittnar om att de tror på grund av personliga "andliga" erfarenheter som de tolkar som kontakt eller närvaro av en gud. En troende säger att ateister har helt rätt och är rationella, men att han tror på grund av sin egen personliga upplevelse. Nu kommer vi till den del då jag blev som mest intresserad. "Kemiska reaktioner i hjärnan ger "andliga" upplevelser." Man har undersökt gener och hittat en "särskild gen som uppträdde hos dem som har andliga upplevelser. Den verkar avgöra om man ska vara andligt lagt eller inte."
 
Verkligen intressant! Att en gen framgår oftare hos andligt lagda än hos de som inte är det. Detta är något jag måste söka vidare inom och lära mig mer om. En del troende forskare tycker inte att man kan förklara tro med gener och hjärnforskning och ansåg att det handlar om mer än det som kan beskrivas vetenskapligt.
 
"Tro har hjälpt folk att förändra deras liv och det tolkar många som bevis för en gudsexistens." Tron i sig kan förändra hur folk reagerar, tänker och agerar så självklart kan tro förändra liv. Jag tycker inte att detta är tillräckligt för att bevisa en guds existens. Tro verkar ge en del glädje, sinnesro och styrka. Så skönt för dem! Jag är uppriktigt glad för folk som lyckas vända sina liv och som finner lycka! Hoppas bara att de som finner det inser att den vägen som är "rätt" för dem, inte är "rätt" för alla.

Kommentarer:

1 kajss:

Intressant 😊. Men vill bara tillägga att inte alla (som jag) som tror på gud tror på ett helvete eller på straff. Det tror inte jag ett dyft på. Enligt mig existerar gud och ett liv efter döden, det är jag övertygad om för mirakel sker. Människor (som jag) överlever trots att läkarna står och kliar sig i huvudet och inte kan begripa hur man kunde överleva "det där". Jag skulle enligt allt sunt förnuft vara död vid det här laget men det är jag uppenbarligen inte 😉. Så jag tror på änglavakt o.sv. Men att Gud skulle vara fördömande och dela ut straff när en människa gör fel existerar inte. Det är via våra misstag som vi lär oss, och det är därför vi får motgångar i livet. Jag hatar religioner där man skrämmer upp människor med helvete, straff o.sv. Detta skapades av oss människor för att kyrkan skulle kunna behålla makten, och har inget med religion eller gudstro att göra. Det finns inget helvete och det finns inga straff. Det finns bara en kärleksfull gud, änglar som vakar över oss och ett evigt liv. En annan sak som jag dock tänkt på är att ha "tro" är enbart positivt för det gör att du alltid kan gå genom livet och klara alla motgångar för du vet att dem är tilldelade dig av en orsak, och att du aldrig får mer än du klarar av. Du tappar aldrig hoppet, och ja, du blir starkare på alla vis. Så länge man inte skrämmer folk så är tro bara positivt! Man har ju i flera tester sett att människor med tro är dem människor som klarar motgångar bäst och aldrig ger upp. Allt sker med en mening 😊. Däremot har jag märkt att de som inte är troende är oftast de som är mest rädda för spöken o.sv. Helt enkelt av den anledningen att de inte kan få fram en rationell förklaring till något de sett så de blir istället vettskrämda när de ställs inför det okända. Så kort och gott- Tro är enbart positivt och stärkande så länge man utesluter helvete, straff och djävulen i samma mening 😉

Svar: Jag tycker att det är skillnad på religion och tro. Religion är för mig den tvingande typen. Den organiserade typen. Tro är något en del människor har. Det är personligt. När det gäller spöken så kan jag som icke-troende säga att jag inte är rädd för spöken eftersom jag inte tror på dem. Sådant jag sett har gått att förklara. Om man ser något i ögonvrån t.ex och inte ser vad det är så fyller hjärnan "så snällt" i åt en och försöker göra något av det man ser. Om man ser en skugga t.ex. så fyller hjärnan i att skuggan ÄR något, som en människoskepnad eller ett djur. Hjärnan gör det eftersom hjärnan alltid vill förstå på något vis. Jag ser inte ner på folk som anser sig ha sett och upplevt saker. Just DE har ju gjort det :-) Jag behöver inte heller tro för att klara av saker och ha hopp. Det skulle säkert ha varit lättare för mig att hantera min mosters död om jag hade haft tro, men det är helt enkelt inte naturligt för mig att tro. Jag kan inte ens intala mig själv att tro för då ljuger jag för mig själv. Men trots att jag har det jobbigt ibland så är jag stark och finner hopp ändå. Det okända för mig är bara sådant vi inte hittat en förklaring för än :-) Jag är inte rädd för det okända. Vad tror du om det där med en gen som ger vissa anlag för att tro? Visst låter det skumt, men ändå intressant på något vis? :-)
Highlandertess

2 Tess:

Kom på ett tillägg, men det går inte att redigera mitt tidigare svar. Jag har sett ett "spökprogram" några gånger där det är med 4 eller 5 personer. En av dem är en skeptiker. När de övriga är i ett helt nedsläckt hus så skriker de, hoppar till, undrar vad som låter och drar genast slutsatsen att det är något övernaturligt o.s.v. När skeptikern är där så är han istället lugn och när han hör något så undersöker han varifrån ljudet kan komma och vad det beror på. Så jag har snarare märkt att det är icke-troende och skeptiker som är minst rädda för spöken. Kanske är det de som är nånstans i mitten som är räddast? De som tror på det övernaturliga, men inte är insatta i det. Synd att jag glömt vad programmet hette för jag kände verkligen igen mig i den där skeptikern :-)

Kommentera här: