Sett filmen Prayers for Bobby

Spoilers förekommer absolut överallt! Baserad på en sann historia.
 
Mary Griffiths (Sigourney Weaver) son Bobby (Ryan Kelley) försöker hantera sin mors religiösa intolerans mot att han är homosexuell.
 
En otroligt gripande film som till en början gör mig så otroligt arg. Sigourney lyckas så bra i sin roll att hon lyckas få mig att bli arg och frustrerad på henne. Jättebra spelat!

Bobby kommer ut som homosexuell i en familj där det inte är acceptabelt. Syskonen är ok med det, men föräldrarna är det inte och speciellt inte mamman. Hon är jättehård. Familjen tror att han kan "botas" till att börja med. Bara att komma ut är ett trauma för Bobby då hans familj alltid pratat illa om homosexuella, om att de är äckliga och fulla av synd och så vidare. Mormodern säger till och med att de borde skjutas. När Bobby skickas till terapeuten så säger denne att han inte kan veta att han är homosexuell eftersom han aldrig haft sex med tjejer.
 
Mamman påstår att homosexuella rekryterar barn och undrar om Bobby blivit rekryterad av någon äldre. En andra sak som är hemsk för Bobby är att han själv är troende och han får hela tiden höra att det är en synd att vara homosexuell, att gud kan "bota" honom bara han tror tillräckligt och att han annars kommer hamna i helvete. Mamman får nästan panik för att hon vill att hela familjen ska vara tillsammans i himmelriket och eftersom sonen är homosexuell så kommer han inte få vara med dem. Vad hemskt för honom som troende att verkligen tro detta. Det måste ha gett en fruktansvärd ångest.
 
När föräldrarna är till en rådgivare så säger denne att Bobbys "förvirring" kan bero på en avvisande far eller en dominant mor. Att de ens fick säga sådant. Det är väl en klassiker i och för sig att skylla allt på föräldrarna. I och med att de trodde (och en del fortfarande tror) att homosexualitet är ett val. Att folk inte visste/vet bättre. All den ångest och sorg som Bobby fick känna bara för att hans familj inte var öppna och älskade honom som han var. Fruktansvärt!
 
Han blir förbjuden att klä sig som han vill och röra sig som han vill. Han är för "uppenbart gay" och mamman skäms när hon fikar med några väninnor och sonen hämtar henne. AIDS blir känt och anses vara guds straff till homosexuella (the wrath of god). När Bobby får en pojkvän så är dennes familj helt annorlunda mot hans. De accepterar och välkomnar honom. En helt annan sorts öppen kärlek utan dömande. När detta sker så blir Bobbys familjs agerande (och speciellt mammans) ännu tydligare i sin grymhet.
 
Till slut orkar inte Bobby. Han tar livet av sig. Till och med på begravningen så anklagas Bobby. Han "valde" att "bli gay" och blev deprimerad av synden och tog sitt liv säger prästen som sedan läser upp hemskheter med denna "synd", alla riktade som anklagelser mot Bobby som inte var "tillräckligt stark". Idiotiskt!
 
Bobbys pojkvän går på minnesstunden efter begravningen och eftersom Bobby hade berättat sin pojkväns namn för sina föräldrar så vet de vem han är trots att han presenterar sig som "vän". Mamman blir kall när hon hör det och när han gått så tar hon hans tallrik och kastar den i soporna som att den är "smittad".
 
Till slut träffar mamman en präst som är mer öppen och han förklarar att bibeln är skriven och tolkad efter tiden då den uppkom. Att vi i andra tider tolkar annorlunda och att vi måste tolka om för att samhället utvecklas och då måste även tron göra det. Mamman ställer frågor. Ifrågasätter och är påstridig. Hon börjar undersöka och hamnar till slut i en grupp för föräldrar till homosexuella. Trots att en förälder där accepterat sin homosexuelle son så märks det vad han är fast i sitt normtänkande. Han säger nämligen att han misstänkt att sonen var gay när han önskade sig en rosa Lacoste-tröja. Vilka otroliga fördomar! Förstår inte varför föräldrar förbjuder en färg för sitt barn. Rosa har av någon anledning fått en låg status och då är det bara småflickor som "får" ha den. Och homosexuella då förstås. Förstår mig inte på de begränsningarna och att föräldrar inte inser att de nedvärderar flickor när rosa anses bara vara för flickor.
 
Mamman kommer till insikt om att det inte var något fel på Bobby. Det är underbart att se henne förstå till slut. Att hon var tvungen att förlora sin son för att fatta, det är tragiskt. Tänk om hon fattat det tidigare. Men hon var så upptagen av att försöka omvända Bobby så sökandet efter svar till sig själv kom först efter hans död. Det kunde nog inte komma innan. Folk hon möter längs sin väg är ibland som hon var innan. Fruktansvärda fördomsfulla personer som är så ignoranta att de vägrar ta in något alls. De är helt låsta i sina fördomar. Mammans tal i slutet är så vackert! Stark roll av Sigourney som sagt!
 

Kommentarer:

1 Idas beauty ~ mamma till filippa ♡:

Sv: ja det var det :D

Kommentera här: