När jag växte upp hade vi flera undulater och sedan blev det en period utan. Tills jag var gammal nog för att få skaffa min helt egna undulat. Till en början var han skygg, ungfågel som han var. Han fick namnet Grålle. Han hade sin bur på mitt rum och jag pratade med honom varje dag. Sakta men säkert började jag ha en hand inne i hans bur. Sedan rörde jag handen. Grejade med lite saker i buren. Lade in vassarve till honom som han älskade. En dag så satte jag ett finger framför Grålles bröst, utan att röra honom, och då satte han sig på fingret en stund. Efter den dagen så var han inte det minsta rädd för mig. Jag hade honom utanför buren ofta (alltid med katten Tulo antingen utomhus eller på en annan våning) och vi trivdes ihop.