Jag känner verkligen igen mig i karaktären Johanna även fast hon drabbas som 30-åring och får en whiplashskada. Det är bemötandet och attityden från personer runt om. Att man blir misstrodd och får kämpa för sin rätt. Jag vet hur det känns att bli helt slut av att behöva försvara sig på det viset. Att få "tjata" sig till hjälp och vård.

 

Första starka igenkännelsen kommer en bit in i boken. Där den smärtdrabbade ska gå på sjukgymnastik och till slut ger sjukgymnasten upp. Jag har varit med om det 6 gånger. Har börjat hos en hoppfull sjukgymnast och själv tänkt att jag kanske kan få hjälp nu, men sedan märkt hur frustrerad sjukgymnasten blivit när framstegen lyser med sin frånvaro. När man helt enkelt inte klarar att gå längre i programmet och får höra orden: "jag kan inte göra något för dig."

 

Ofta håller jag mig bättre än jag mår också. En effekt av att ofta få möta misstro. Ett skeptiskt "du slösar min tid med påhittade symtom"-bemötandet. Det är något som satt spår i mig eftersom jag blev bemött så redan från början när jag var 11 år och började få problem med migrän och värk. Tillräckligt många år av det där ifrågasättandet och misstron gjorde att jag numera har väldigt svårt att tala om hur jag egentligen mår. Jag väljer att fokusera på det som är värst för tillfället när jag är hos läkaren för jag är orolig för att om jag drar upp allt så ska läkaren åter igen sucka och säga att jag överdriver (alltså, läkaren jag har nu har varit toppen, men nästan alla läkare jag haft innan har gjort att jag misstänker detta om alla). Bemötandet jag fått tidigare har skadat mitt förtroende för vården.

 

Jag känner även igen mig i att smärtdrabbade testar så otroligt mycket för att bli bättre, men inget funkar. Något kanske kan ge en tillfällig lindring, men det är allt. Denna jakt på att må bättre, denna strävan efter att orka, ses av en del som att man är "fast i sin sjukroll" som en del läkare i boken säger. Att man är så beroende av sin sjukroll och egentligen inte vill bli bra. Det är något jag också fått höra. Myndighetspersoner har undrat om jag egentligen skulle vilja bli bra eftersom det skulle innebära att jag fick ta ansvar för mig själv. Jag har bara velat ryta åt dem. Jag TAR hand om mig själv och har ansvar. Att vara tvungen att be om hjälp med de "enklaste" saker och att vara beroende av hjälp från andra är inget jag vill ha. Jag är en väldigt självständig person och det brukar ibland resultera i att jag gör mer än min kropp klarar och då "straffas" jag efteråt med sämre mående. Men av en del, som tittar på en och ser hur "pigg och glad" man ser ut, betraktas man som att man vill vara i beroendeställning. Att man helt enkelt är lat och jobbskygg. Detta tas också upp i boken och kallas för "människosynens officiella brutalisering" och det känns verkligen igen. Synen på sjuka är verkligen hemsk, speciellt smärtdrabbade eftersom det många gånger inte syns hur dåligt man mår. När jag är utanför hemmet så har jag en någorlunda bra dag. Det är DET folk ser. De enda som ser hur jag verkligen mår är familjen.

 

Kvinnor med fibromyalgi har den sämsta livskvaliteten har konstaterats. Den sjukdomen ligger sist på listan av sjukdomar om läkare fick gradera. Om ni vill läsa mer om just detta så skrev jag om föreläsningen som jag var på där Jan Lidbeck pratade om kronisk smärta. Det var där jag köpte boken.

 

Politiker och tjänstemän har gradvid ökat på föraktet mot långtidssjuka genom att framställa dem som tärande för staten (parasiter med andra ord) och arbetsskygga. "Komma åt fusket" var en stor grej inom valrörelsen för ett par val sedan och man fick höra mycket ilska från folk i allmänhet kring att de "inte vill jobba så hårt som de gör för att bidra till lata drägg som går hemma och mår gott." Som att man inte har tillräckligt att kämpa mot redan...? Det är numera bevisat i statistik att det var väldigt få som fuskade och att denna "jakt på fusket" istället drabbat långtidssjuka illa med ett hårdare klimat och en hårdare attityd som ibland kan leda till en kraftig försämring av sjukdomen. En person som med hjälp av vård och förståelse (i tid) skulle kunna bli bättre, blir istället kroniskt smärtsjuk på grund av fördröjd behandling/ingen behandling, illa bemötande, indragen sjukskrivning (som ökar på stressen rejält) och så vidare. Man har desinformerat de friska och framställt de sjuka som hemska personer.

 

Som ni märker så är detta en bok som engagerar mig mycket. Första 200 sidorna handlar mycket om igenkänning för min del, sedan blir det mer thriller av den. Det är något enstaka tryckfel här och där, men generellt tycker jag boken är väldigt bra! Kan rekommendera den för smärtsjuka och för alla andra som vill få insikt i hur det kan vara och hur det kan kännas.