Smärtan...

Jag försöker fortsätta "som vanligt", men det kommer aldrig mer att bli som vanligt. Det har gått 5 veckor och 3 dagar sedan min moster dog. Jag har fortfarande inte accepterat det. Ibland tror jag att hon bara ligger på sjukhus för en utredning igen och att hon snart kommer hem. Ibland är jag nära att ringa henne för att berätta saker.
 
Sista sms:et jag fick av henne rörde min fot som jag skadat när jag badat. Hon var bekymrad när foten inte var bättre på mig och tyckte att jag skulle kontakta vården så att någon tog en titt. Jag lovade henne att göra det om det inte var bättre efter helgen. Måndagen efter den helgen hade hon dött. Då blev allt för mycket och tid hann att passera. Hennes minnesstund kom... Sedan kontaktade jag vården. Jag mindes vad jag lovat. När jag fått foten kollad så ville jag ringa henne och berätta vad läkaren sagt. Det var en ren impuls. Förlusten av henne smärtar fortfarande så mycket.

Kommentarer:

1 Lina - A Film and TV Freak Like Me:

Här lämnade jag en fin kommentar i går natt, men den fastnade inte eftersom blogg.se höll på att uppdatera sig.

Döden är lurig och jag tror faktiskt aldrig att man kommer över någons död, det blir ett tomrum som ingen eller inget kan fylla. Men man lär sig förhoppningsvis att leva i den nya situationen.
Det värsta är ju ändå att man ibland kommer på sig själv med att nästan ringa personen i fråga eller tänka "det måste jag berätta för henne/honom". Men det går ju inte, hen finns ju inte mer..

2 GeorgVanHalen:

Ledsen för bortgången av din moster. Jag såg i tidigare inlägg att han fortfarande var ung. Inte ens 67 år och då snäppet yngre än mina föräldrar.

Jag kan missförstått, men "döden" känns konstigt nog delvis som ett tabu-ämne och att alla begravningar, minnesstunder ska göra så snart som möjligt bara så man ska kunna gå vidare i livet.

Vet inte ens om alla jobb har respekt för en situation när någon berättar att en närstående lämnat oss (och därmed indirekt säger att de vill ta det lugnt eller vill vara för sig själv). Kan dock ha fel här.

En man kom in till mitt jobb förra sommaren (tror jag det var) och berättade snart att hans fru sedan 40 år nyligen förlorats. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag pratade med honom kring det, men ville inte säga något standard svar för att låta som en robot och det märkte han. Jag hoppas jag inte uppfattades som otrevlig.. Jag är så ovan med att folk pratar om närstående som är borta att det står blankt. "Jag beklagar sorgen" känns som att det vore en avlägsen bekant som passerat och något jag antagligen skulle klara mig bra utan i liknande sorg.

Du skriver att några veckor gått och att du inte accepterat hennes död, men måste du acceptera hennes död i detta skede, egentligen? Tycker du ska låta det hända när det händer. Det finns ingen minimum eller maximum gräns. Man kan inte tvinga fram något sånt!

Svar: Jag håller med dig. Det finns ingen gräns tycker jag. Och jag tycker också att det inte räknas hur nära man är i blodsband utan om hur nära man är i livet. Förstår inte varför döden ska vara så tabu och varför man ska vara som vanligt igen så snabbt efter. Jag vet att jag inte klarar det och då tänker jag inte kräva det av mig själv heller.
Highlandertess

Kommentera här: