Sett filmen What to expect when you're expecting

Spoilers förekommer!
 
Fem olika par, sammankopplade på olika vis, ska bli föräldrar. 10 olika individer och många olika förhållningssätt och ändå lär sig alla samma sak: saker blir inte alltid som man förväntat sig.
 
En blandat rolig och rörande film, som trots att det handlar om så många personer faktiskt lyckas ge en tydlig bild av varje person. Det blir inget djupgående, men ändå tillräckligt för att man ska veta vem som är vem och gillar vad och så vidare. Den visar på att varken graviditet eller förlossning egentligen är något man kan förbereda och detta kan jag absolut relatera till, även om ingen i filmen drabbas av samma sak som jag hade när jag var gravid.
 
Jag tycker papporna dumförklaras och det är synd. När de pratar lättsamt om saker som att "ja, hon trillade av skötbordet men det var inte JAG som gjorde det... hahaha... safe!" och när ett annat barn får en full läskburk i huvudet så att han trillar nerför trappor och de bara skrattar när de ser att ungen rest på sig.... ja, det är ingen fin bild man får av pappor. Mest får man bilden av att de är livrädda, ovilliga och bara tar hand om barnen för husfridens skull. Det som kommer fram liiiiiitegrann i slutet skulle det ha lagts mer fokus på. Det att även pappor VILL ha barn och VILL ta hand om barnen. Mycket mer fokus på det tycker jag! Nu blev det mest snett när det gällde pappabiten.
 
Nästan alla paren tar reda på kön. Folk väljer som de vill angående det tycker jag, men att fler och fler väljer att veta tycker jag personligen är en tråkig trend. Vad spelar det för roll? Varför har det blivit så viktigt för folk? I övrigt tycker jag att det är jättebra att det finns ultraljud numera så man kan kolla så bebisen växer och mår bra. Storspoiler! Ett par får veta att de väntar ett kön, men får det andra så det är inte hundra ändå.
 
Ett par diskuterar omskärelse eller inte omskärelse. En vill ha, en vill inte. De pratar på att kompromissa. Ehm...? Kommer ni på något vis att kompromissa kring det? Skära bort halva fliken liksom, det funkar inte. Verkar vara vanligt att göra det i USA i alla fall, även om man inte är troende. Så jag är glad att vi bor här. Hade aldrig velat utsätta mitt barn för det! Det är inget tvång i USA heller, men man vet hur grupptryck fungerar och saker som anses "normala" och "vanliga" är det vanligt att folk gör utan att tänka efter varför.
 
Här är det nog några till storspoilers! De olika graviditeterna och förlossningarna är intressanta. En kvinna har en perfekt graviditet och förlossning, en annan får nästan alla krämpor som det går att få och en är väl mer "vanlig". Adoptionen tycker jag är vacker. Något förenklad, men ändå så vacker. När det barnet lägger sitt huvud mot sin nya mammas axel så börjar jag gråta. Jag börjar även gråta när kvinnan som får kejsarsnitt precis har hälsat på sin bebis och sedan hamnar i kritiskt tillstånd. Hon ser så lycklig ut och sedan bara försvinner hon in i medvetslöshet. Jag tror dock inte att jag skulle ha gjort det om inte jag själv hade barn.
 
Tycker sammantaget att det var ett rätt roande och intressant film, med en del stereotypiska missar. Kan rekommendera den, speciellt till föräldrar.
 

Kommentarer:

1 Monstars - Sticker utanför ramarna:

Män med förhud är äckliga enligt kvinnorna i Sex and the city.
Trodde jag skulle få spunk av det avsnittet. Who cares! Den är ju där av en anledning. Kvinnor är trötta på att män vill göra om kvinnorna men sedan gör vi exakt samma sak?

Svar: Ja, det är hyckleri tycker jag. Är väl så vanligt i USA att kvinnor blir paffa om de ser en MED förhud. Ungefär likadant som det kan vara här numera. Män är vana att kvinnor är rakade där nere och när de då ser någon MED könshår så är det "äckligt". Hur sjukt kan det bli egentligen?
Highlandertess

2 Malin:

Jag tycker, precis som du, att folk gör väl som de själva vill angående med det där med att ta reda på kön, det behöver ju inte alls vara så att det är så viktigt vad det blir för nåt man kan ju vara nyfiken ändå.

Vi tog reda på det, vi hade möjligheten att göra det och vi skulle ju ändå få reda på det. Eftersom vi är rätt otåliga och nyfikna båda två så ville vi veta. Sen var inte "resultatet" det viktiga. Vi hade blivit precis lika glada för en flicka som för en pojke och hade det varit så att det inte hade gått att se så hade det inte gjort nåt det heller. Sen om det visar sig vara så att barnmorskan hade fel så är inte det nåt vi blir besvikna över heller. Det viktigaste var och är att vårt barn mår bra och utvecklas som det ska, det andra är bara kul att veta men mer som en parentes liksom.

Visst finns det väl de som det är en stor grej för, men vad jag har märkt så är de flesta bara nyfikna och könet är inte det som spelar roll egentligen. Att fler kollar upp beror nog snarare på att vi lever i en värld som går allt snabbare, vi är vana att få reda på saker snabbt och kan man ta reda på saker så vill många det. Det är ju iofs trist det med, men en helt annan fråga egentligen. :)

Angående alla trista skämt i filmen om att fäder skulle vara dåliga på att ta hand om sina barn beror nog på att USA är ett av de mest "maskulina" västerländska länderna, Sverige är i sin tur ett av de mest "feminina" länderna i hela världen. Det är termer som användes i en kurs i Interkultur som jag läste på KAU, och deras namn får kurslitteraturens författare stå för (det var en intressant kurs för övrigt, öppnade mina ögon mycket för hur man ser på andra kulturer även om jag själv anser mig väldigt öppen). Det innebär i stora drag att USA är en "machokultur", män ska vara maskulina och kvinnor feminina, i många familjer är det pappan som jobbar och mamman är hemmafru och blir det trots att hon gjort sig en bra karriär innan barnen kom, medan det i Sverige är mer tillåtet med att pappan är föräldraledig och att han leker med sina barn och att kvinnan jobbbar vidare "trots" sin familj. Självklart finns ju undantag, fördomar finns ju här med men det är mer allmänt accepterat iaf.

Sen så är det ju en film och filmer brukar ju dra ytterligheter till sin spets, speciellt om det är en komedi. Därför kan man som svensk sitta och störa sig väldigt mycket på det stereotypa som framställs i amerikanska filmer. Vi svenskar vill dessutom gärna ofta tro att vi är lika amerikanerna, för vi ser dem på TV och film och känner igen så mycket. Amerikanerna däremot brukar oftast inte känna igen sig speciellt mycket i oss svenskar, det är iaf vad jag har hört sägas. Så klart finns ju alltid undantag. Men att vi ser oss som lika dem trots att vi egentligen är motpoler på vissa punkter kan göra så att amerikanska filmer, speciellt relationskomedier, känns ganska förlegade i sina skämt. :)

Ja, det blev långt detta, men när jag börjar skriva så kan jag knappt sluta. Om du nån gång vill läsa nåt mer igen så är iaf Interkultur en kurs jag rekommenderar. :) Länk om du är nyfiken: http://www.kau.se/utbildning/kurser/IKGA1A/interkultur-i

Svar: Tack för tipset om kursen! Den låter riktigt intressant och, som du skriver, så är den säkert en ögonöppnare också :-) Ja, det där angående om att det är kul att få reda på kön... Orsaken till att jag har svårt att förstå det är nog för att jag personligen tyckte att det var så mycket roligare att få veta vid förlossningen. När jag låg där och kämpade så var det bland annat med tankarna: "Blir det en Linnéa eller en Connor" :-) Men alla är olika och jag förstår det också. Jag undrar bara varför det blivit så vanligt att ta reda på det innan barnet är fött. Och sedan är det väl alla kommentarer man hör om att "man måste veta så man köper "rätt" färg/inreder barnrummet "rätt" för barnet" som irriterar mig. Självklart vet jag att inte alla resonerar så, men som med så mycket annat så är det dessa som märks mest.
Ja, det där med att veta saker snabbt/se saker snabbt/ha det senaste är en helt annan diskussion. Jag har skrivit en del inlägg om att jag tycker att folk konsumerar för snabbt nu för tiden. Det blir mer slit-och-släng över det hela. Kvantitet istället för kvalitet. Där finns självklart också flera olika nivåer och så länge som folk mår bra så ser jag inget fel i det, men en del känner sig stressade när de inte har råd/möjlighet att skaffa det senaste/se det senaste o.s.v. Har läst om familjer där barnen inte kunnat få egna mobiler, surfplattor och så vidare... knappt nya kläder... Och då "hänger de inte med" bland kompisarna. På sätt och vis har det väl alltid varit så, men jag tycker det har blivit mer och mer av det. Jag vill inte gärna ha ett barn som sitter och gråter för att han fick "fel" färg eller märke på sin mobil för att det inte är samma som kompisarnas. Huh, vad hemskt :-S

Förstår det där med att man inte kan sluta skriva :-) Vissa ämnen engagerar och då kan man hålla på länge. Men jag tycker det är kul :-)
Highlandertess

3 Malin:

Nej, det där med att inreda barnrummet i en viss färg förstår inte jag heller. I lägenheten vi ska flytta in i är det en jätteful rosa tapet med hjärtbård i extrarummet som så småningom ska bli barnrum. Den tapeten vill vi ha bort och det har vi velat sen innan vi visste vad vårat barn hade för kön, och anledningen till det är att vi tycker att den är gräslig. Men om vårat barn om några år själv vill ha en sån tapet så är ju det en annan sak, gillar han rosa och hjärtan så gör ju inte det oss nåt, huvudsaken är ju att han trivs med sitt rum. Fast så länge våran smak råder så får den tapeten isf vänta. ;)

Man lägger oftast märke till sånt man stör sig på, så är det bara. Under december kändes det till exempel som om majoriteten av mina facebookvänner var rasistiska, men när jag tänkte efter så var det bara några få som hördes väldigt mycket och dessutom så hade jag lika många som argumenterade på "andra sidan" också.

Vi ska i alla fall försöka göra allt för att vårat barn får bli den individ han är. Så är jag och mina syskon uppfostrade, mamma har alltid varit en som uppmuntrat oss att göra det vi vill och inte fokusera på vilket kön vi har. Vi är inte ens döpta som barn, utan det var nåt mina föräldrar tyckte vi kunde göra som vuxna om vi ville det då. Sebs föräldrar tänkte på samma sätt där så vi har båda det med oss från våran barndom, vilket underlättar nu när vi snart ska börja uppfostra vårat eget barn. :)

Svar: Det tycker jag är jättebra! Att man väntar med saker och låter barnet få bestämma. Det är så vi tänkt med Connor. Nu när han är liten och inte väljer så mycket själv (även fast han börjat göra det mer och mer) så erbjuder vi alla alternativ så att han vet att han har alla möjligheter (med undantag för vapen, för det tycker jag inte är en bra leksak. Åtminstone inte förrän man förstår mer.) Jag är uppväxt med att jag fick leka med allt, men visst hände det att man "skulle" ha klänning eller kjol på fina tillställningar för att man var tjej, men jag protesterade mot det för att jag ville leka och fick till slut genom det någorlunda iaf :-)
När det gäller väggar i ett rum så föredrar jag neutralt och sedan fylla det med tavlor, planscher, figurer i många färger. Just den tapeten du nämner är väldigt svår, för hur skulle man kunna matcha något med den? :-S Kan tänka mig att den skulle ryka här också :-) Men som du skriver, vill barnet ha sådant själv senare så är det en annan grej.

Oh ja, jag började också undra där i december vad som försiggick bland mina vänner på FB, men som du skriver så ska man ha i åtanke att det egentligen bara är en "klick".

Tycker det är så spännande att ni ska bli föräldrar! En ny individ liksom :-)
Highlandertess

Kommentera här: