Jag lever med konstant daglig smärta, vissa dagar mer och andra dagar mindre. Därför kan jag inte förstå att en del kan tro att jag är rädd för smärta, att jag undviker att göra saker på grund av smärta.

 

Låt mig istället tala om hur det är och hur jag tänker. Jag tänker på att göra det jag kan för att leva "normalt" när det gäller att göra saker, speciellt när det kommer till mitt barn. Jag har begränsningar då det gör för ont, men oftast är smärtan något som förvärras ett tag efter att jag gjort något. En halv dag och ibland en hel dag efteråt kommer den. Ibland har jag varit dålig på att lyssna på kroppen och dålig på att beräkna och då kan smärtan helt däcka mig. Som ni kanske förstår så är detta inget bra alternativ, speciellt inte när man är förälder.

 

Men det är sådant jag inte alltid kan undvika. Ibland tror jag kroppen är inne i en "bra" period, men så visar det sig vara något annat och då drabbas jag hårdare om jag gjort något. Så det har hänt att jag behövt hjälp med Connor för att jag varit däckad. Jag har haft den hjälpen som tur är så det har funkat.

 

Jag lever med denna smärta varje dag och kan säga att den inte skrämmer mig längre. Och när jag då kämpar för att kunna göra i alla fall en del av allt jag vill så kommer någon och påstår att jag är "rädd för att ta i" för att jag är rädd för smärta?! Hade någon sagt detta när jag var yngre hade jag tagit åt mig och blivit ledsen. Nu blir jag istället förbannad. Hur kan en utomstående som inte lever I MIN KROPP, komma och säga hur det känns att vara jag??? Ni "förstå-er-på:are" där ute som tror att ni vet och kan allt om hur det är att känna som jag och att jag bara behöver "skärpa mig", ni "förstå-er-på:are" som säger att ni minsann jobbat heltid trots att ni hade en period med nackvärk - fattar ni inte att smärta är olika? Och fattar ni inte att det faktiskt påverkar på ett annat vis när man har långvarig smärta än när man har nackvärk ett par veckor??

 

Ett stort tack till er som försöker förstå, till er som inte kommer med spydiga pikar, till er som har förstånd nog att fatta att det är svårt nog att existera med detta tillstånd utan dessa "goda råd"! (Eftersom "goda råd" är inom "-tecken så hoppas jag att ni förstår att jag menar något helt annat än riktiga välmenade råd.)

 

Så som ni nog förstår nu så undviker jag inte smärta, jag lever med den - varje dag. Det enda jag försöker undvika och försöker anpassa mig kring är att smärtan inte ska bli så illa att jag inte klarar nånting. Så rädd för smärta? No way!