I söndags var jag till jouren på sjukhuset. Mådde otroligt dåligt så jag ville bara reda ut vad det var jag drabbats av, så det inte var något som krävde mediciner. Jag fick sitta i väntrummet med ett munskydd på mig. Det var väldigt varmt och svårt att andas (jag som redan hade svårt att andas), men värst var nog ändå att ett barn blev rädd för mig. Kan tänka mig varför för där satt jag i svart hellång rock och hade på mig mössa och munskydd (jag frös) samt att mina ögon var svullna.

 

Barnet började peka på mig och fråga oroligt "vad det?" Barnet kanske var i Connors ålder. Som jag är så förklarade jag för barnet: "Det är inget farligt. Jag har hosta och för att jag inte ska hosta på er har jag denna." Jag tror på att förklara allt för barnen så gott man kan och att det leder till att barn förstår mer och är mindre rädda. Det är så jag gör med Connor. En del säger att man "inte ska hålla på så, för de fattar inte ändå", men där tror jag annorlunda. Jag minns mig själv som barn (mitt första minne är från 2-årsåldern) och minns hur irriterad och arg jag blev på vuxna som vägrade svara ordentligt på frågor och som pratade "över huvudet" på mig. Jag pratar väldigt mycket med Connor och han visar på ett väldigt stort ordförråd så jag tror bara att det är nyttigt. Självklart förklarar jag annorlunda då det gäller ett barn än när det gäller en vuxen, men det handlar mest om ordval och inte själva förklaringen.

 

Provsvaren visade på influensa förresten. Det har jag inte haft på många år så då var det inte så konstigt att jag mått riktigt uselt. Nu är jag på bättringsvägen och jag hoppas det fortsätter så (förra gången jag var på bättringsvägen fick jag bakslag). Drygt är det i alla fall. Men en ljusning i det hela är att en sköterska sa att vanligtvis när man haft influensa så får man det inte igen på flera år. *Hoppas!*