Ett par som förlorat sin bebis vid förlossningen adopterar en 9-årig flicka. Men står allt rätt till med Esther?

 

En riktigt välspelad film. Det blir ungefär den känslan som i filmer där barn upplever saker och försöker berätta men ingen tror på dem. Fast här är det mamman som ingen tror på. Frustrationen av att inte bli trodd kan jag verkligen relatera till, med tanke på min värk och smärta som väldigt få trodde på i början och som en del fortfarande inte verkar tro på. Fast i filmen handlar det om liv och död och är mycket allvarligare och mer extremt.

 

Vera Farmiga som spelar mamman är toppen! Peter Sarsgaard är jag inte så glad i och jag känner mig lite förföljd för många av de filmer jag sett på sistone har han varit med i. Det är kul att se CCH Pounder igen. Senast var i Cityakuten. Isabelle Furhman gör en övertygande rolltolkning av Esther. Helt otroligt att en 12-åring kan spela både *STORSPOILER* barnslig och mogen. Och nu menar jag verkligen mogen. Det syns i hennes ögon och det är en prestation att klara av det!

 

Skräckkänslan tycker jag inte var så stor under filmens gång. Det var snarare ett intresse av att se fortsättningen och frustration över hur saker utvecklade sig, som infann sig. Fast inte på ett negativt vis.