Sett filmen Love and other drugs

Spoilers förekommer absolut!
 
En ung kvinna med Parkinsons träffar en ung man som jobbar som försäljare av Pfizers mediciner.
 
Jag hade bara hört en sak om denna film innan. "Anne Hathaway visar brösten". Uhm... ja, och? Jag förstår inte riktigt uppståndelsen som blir då en skådespelerska visar brösten. Det är något helt naturligt.
 
Filmen ger mig mer än vad jag förväntat mig. Det är väldigt intressant att följa relationen mellan dessa två. Att se hur det är att ha ett liv tillsammans då en i förhållandet är sjuk. Både hennes sida och hans sida är väldigt intressanta. Jag har inte en sådan sjukdom, men är ändå begränsad och har alltid ont så jag kan relatera till hennes tankegångar. Vem vill vara med en person som är sjuk och "tråkig"? Att hon försöker stöta bort sin pojkvän för att hon har så låga tankar om sig själv och om hur sjukdomen påverkar henne allt mer är så lätt att förstå för mig. Jag har varit där. Jag har jobbat mig förbi det. Något som hon gör längre in i filmen också.
 
Hans sida handlar först om att han inte vill acceptera hennes sjukdom utan han gör henne till sitt "projekt". Han ska finna ett botemedel, en lindring, det har han gett sig den på. Med de tankarna så förlorar de här och nu på många vis. Jag förstår letandet efter något som kan hjälpa. Skulle själv bli överlycklig om det fanns något för mig så jag slapp ha ont hela tiden. Men hela livet får inte gå ut på det. Sjukdomen får inte bli livet utan livet måste finnas i samexistens med sjukdomen, så att man inte blir sin sjukdom.
 
Jag gillar verkligen slutet i denna film. Det är hoppfullt!
 

Kommentera här: