Man kan nog beskriva denna bok som en sorts memoar. Det handlar om hunden Trixie som var Gerda och Dean Koontz "dotter" och hur denna hund förändrade livet för de två och andra hon kom i kontakt med.

 

Boken är väldigt rörande och beskriver varmt relationen mellan människa och hund. Den som inte haft hund/katt kan troligtvis säga (och brukar säga) att: "Det var bara en hund/katt". Tyvärr finns en del som haft hund/katt som säger så också, men då är man inte speciellt lämpad till att ta hand om ett djur. Det är ALDRIG "bara"! Dessa personer kan låta bli att läsa denna bok då den, som sagt, handlar om den speciella relationen mellan människa och hund.

 

Boken är humoristisk och upplyftande samtidigt som det märks att den som skrivit den verkligen älskade Trixie. Mot slutet så vet man vad som väntar. Precis som med alla andra hundar/katter så är livstiden inte lång, jämfört med ett människoliv. Man vet, när man får en hund/katt som familjemedlem, att det kommer en förlust. Jag har förlorat en del djur till sjukdom och ålderdom, däribland två katter, så jag känner igen mig väldigt väl genom hela boken (förutom att det inte är så vanligt att leka apport med katter då). Jag känner glädjen genomgående och jag känner sorgen i slutet av boken.

 

Det är en välskriven bok som känns personlig, men ändå inte helt utlämnande om Koontz liv. Enda nackdelen jag kan finna med den är att religionen hyllas, men det är Koontz syn på livet, tron och sättet han bearbetar saker på så det är förstås helt ok på det viset. Det som jag kan reagera lite på är att det ibland framstår som att man i allmänhet inte skulle klara sig utan den. Återigen hans syn förstås, men sättet det framställs på är lite otydligt. Detta är en av de saker jag ska ta upp i ett brev jag tänkt skriva till honom. Jag skrev ett brev för x antal år sedan och nu känner jag att jag vill göra det igen för att berömma denna bok och diskutera lite kring den.

 

Är du en djurvän så rekommenderar jag denna bok!