Det var en intressant föreläsning och mycket igenkännande som jag misstänkte. Det var även roligt att höra att det finns folk som tar kronisk smärta på allvar och inte bara "borstar bort" det som psykosomatiskt. Det finns forskning som visar att det INTE är psykiskt, även fast det förstås finns en grupp (en liten grupp sa föreläsaren) där smärtan är följden av psykiska problem och de ska inte heller förringas. Fast för en stor grupp med kronisk smärta så kan depression, frustration, ilska och psykiska problem vara en följd av att ha ont. Det vill säga att värken kom först.

 

Och säg den som kan gå år in och år ut med smärta, bli illa behandlad och bemött av sjukvård och myndigheter, bli misstrodd, få höra av folk (även folk de känner) att "det är nog skönt att gå hemma och bestämma över sin tid" och att de överdriver, det är bara att "skärpa sig" och så vidare. Jag har som tur är ett starkt psyke. Jag blir frustrerad, arg, ilsken, förbannad, ledsen och så vidare men har aldrig varit deprimerad. Men även jag har en gräns och ibland känns det som att den testas. Det är jobbigt nog att ha ont varje dag, att vara abnormt trött varje dag... att inte orka göra det jag så gärna vill göra... att sedan behöva försvara sig och förklara sig... ÅH vad det känns onödigt.

 

Jag förstår att man kan behöva förklara, för hur ska en utomstående annars ha någon möjlighet till att försöka förstå? Men det är inte den form av förklarande jag menar. Det är inte: "Hur är en dag för dig?"-frågor utan mer "Varför börjar du helt enkelt inte bara att GÖRA något?" Att då behöva förklara hur man mår, allt man faktiskt gör (sådant friska personer kanske tar för givet, men som är ett helt företag för personer som mig med smärta) och hur man kämpar och verkligen FÖRSÖKER... tröttsamt!