Jag blev bestört över en förälders beteende mot sitt barn på Torsbymârten. Connor var med mormor och käkade mjukglass så jag tittade runt lite själv (som tur var för hade Connor varit med så hade jag nog inte orkat hålla tyst, fast det kanske hade varit bra egentligen). Jag stod och kollade på leksaker och det var blandat med lekmat, spisar, tvättmaskiner, strykjärn och liknande. Två föräldrar (jag antog att det var föräldrar, men det kan ha varit andra vuxna som gick med barnet också) kommer med ett barn i en kärra. Barnet ser dessa leksaker, pekar och utbrister glatt: "Ååååååh! Titta! Jag vill se. En sån där vill jag ha." Och pappan ryter till (i utskällningsstil): "NEJ, sånt är INTE för dig. Du är POJKE!" Barnet kröp ihop i kärran och såg skrämt ut.

 

Jag stod och gapade. Sedan blev jag förbannad. Hallå! Tala om att begränsa sitt barn! Barnet visade intresse för en sak och pappan visade ilska. Självklart kommer inte barnet visa intresse för detta igen då pappan är med. Vad är det för patetiskt beteende från en förälder egentligen? Barnet kommer kanske i sin tur att föra detta vidare när han blir äldre och reta de pojkar som sticker ut och leker med saker som hans pappa sagt inte är för pojkar. Pappan kanske med andra ord skapar en mobbare. Och även om barnet kanske inte tar åt sig det på det viset och blir en mobbare så mådde han definitivt inte bra av att få en oprovocerad avhyvling på det viset. Det är fruktansvärt! Jag blir både arg och ledsen och jag skäms för dessa föräldrar.