Igår var syrran och jag och kollade på Walking with dinosaurs i Globen. Det var riktigt bra, precis som förra gången. Tajmingen på dinosaurierna är otrolig och de är så bra gjorda! Jag reagerade annorlunda denna gång än förra gången jag såg dem (2009). Sedan dess har jag blivit förälder och det sätter spår.

 

När Tyranno-ungen (Tyrannosaurus Rex) ställer till det och muckar med två stora växtätare så att hen blir omringad och skriker efter mamma och mamma Tyranno kommer ut och vrålar, då börjar jag nästan gråta. Samtidigt säger min ena hjärnhalva: "Åh moderskärlek, vad underbart! Håll ut lilla bebis så kommer mamma och räddar dig....åååååh" (med puttenuttröst), medan min andra hjärnhalva säger: "Men snälla nån, du ska väl inte börja gråta till en dinosaurieshow. Det är barnfamiljer här, du kommer skrämma barnen" (med en mer vanlig röst). Sedan mamma Tyranno skrämt bort växtätarna så gosar hon med ungen och då saknar jag Connor (ja, av att två mekaniska radiostyrda kreationer gosar får jag den reaktionen... skumt).

 

I slutet när berättaren talar om kometen som slog i jorden och förintade 65% av livet här så är det dags igen. Kometen slår ner och mamma Tyranno skriker ut ett dödsvrål medan ungen trycker sig tätt intill. Åh, vad skulle man göra om något hände och man inte kunde skydda sitt barn? Fruktansvärd tanke!

 

Ja, mina modersinstinkter var i full gång alltså. Men jag njöt av showen ändå, bara på ett annat vis än förra gången. När Connor blivit äldre så hoppas jag att han vill kolla på en show. Tycker absolut att detta är något för barn, men lite äldre barn då för en del saker kan vara lite skrämmande.