Sett filmen Precious
Året är 1987 i Harlem, New York. Precious är en gravt överviktig 16-åring som väntar sitt andra barn. Då hon får börja i en alternativ skola lär hon sig inte bara att läsa utan får hopp om att hon kan skapa sig ett eget liv, bort från sin misshandlande och utnyttjande familj.
Filmen är fruktansvärd då det gäller våld, nedtryckning, misshandel, mobbing och liknande. Att en mamma kan behandla sitt eget barn på det viset! Och pappan!! Pappan till Precious är pappan till hennes två barn. Sjukt! Mamman får mig att se rött gång på gång. Hon misshandlar sin dotter både fysiskt och verbalt och anklagar henne för att ha "snott hennes man". Hon anklagar alltså Precious för att ha fått sin egen pappa att våldta henne! Precious får hela tiden ta hand om sin mamma som bara utnyttjar henne för att få socialbidrag. Precious äldsta barn har Downs Syndrom och bor inte hos familjen utan hos mormor (tror jag det är), men då socialtjänsten ska komma på besök tar de hem barnet så att hon ska få bidrag även för henne.
När Precious fött sitt andra barn och mamman bara torrt konstaterar att "jaha, har du fött barnet nu, gå och laga mat till mig" för att sedan anfalla både Precious och den lilla nyfödda bebisen så håller jag på att bli tokig. Det är så vansinnigt så jag mår dåligt. Det är INTE Precious eller bebisens fel hur han kom till världen. Pappan började utnyttja SIN EGEN dotter när hon bara var några år gammal. Fruktansvärt!
Under hela tiden då hon blir utsatt för allt detta hemska i sitt liv så finner hon sin räddning genom att dagdrömma. Hon drömmer om att hon är en känd sångerska som är älskad av alla. Dagdrömmarna får henne genom vardagen.
Precious blir även utsatt för hån och mobbing i skolan hon går, tills hon får chansen att gå i en alternativ skola. Att Precious orkar med tycker jag är helt otroligt. I början är hon dessutom övertygad om att mammans ord är sanna... att hon är korkad, dum, fet och till ingen nytta. Men allt eftersom filmen går så ser man ett ljus tändas. Hon får hopp i den nya skolan och ser möjligheter med att klara high school och college. Hon bestämmer sig för att hon kan ta hand om sina barn själv och att hon inte behöver bo hos sin mamma.
Trots att det handlar om sådana fruktansvärda saker så är filmen hoppfull. Jag rekommenderar denna film starkt!
Jag vet inte varför men jag kan inte bli berörd av filmen och jag tror att det har mycket att göra med Gabourey Sidibe som privatperson. Hon är bara för mycket på galor och allt, jobbigare människa få man leta efter.