Sett filmen The Stig Helmer Story
Stig Helmer Olsson lever ett lugnt liv och umgås med vännen Ole. När han av en händelse träffar en mobbare från barndomen börjar han tänka på den tiden och då han träffade sin första kärlek.
En del scener tycker jag är riktigt roliga! Andra scener engagerar på andra vis. Som när mobbarna är i farten till exempel. Då vill jag gå in i tv:n och skrika åt dem. Hatar mobbare! Filmen är väldigt stillsam och stundvis tycker jag den är lite tråkig. Kanske tilltalar den Stig Helmers generation mer då det är nostalgi deluxe och jag tror att de kan sitta och känna en massa "aha"-känslor när de ser alla prylar, bilar, hör musiken, ser danserna och så vidare. Ungefär så som jag känner för 80-talet. För den yngre generationen är det nog mer skoj att se att man pratade om mobiltelefoner som en framtidsgrej och att de var stora som en skokartong, att stereo var nytt och att inte alla hade en egen tv (och nu menar jag alltså EN tv per hem, inte per person).
Jag är lite mittemellan den äldre generationen och den yngre. Jag förstår storheten i att få sin egen första stereo. Jag kör fortfarande med stereo då jag tycker att ljudet blir bättre än ur datorn. Jag har fortfarande en lp-spelare och kassettspelare i denna stereo, inklusive standard-cdspelaren då. När det gäller mobiltelefoner så har en stor utveckling skett bara under min livstid. Från pappas första tegelsten, via min första mobil som 18-åring (då det fortfarande var ovanligt att ha en egen mobiltelefon) till dagens små minidatorplattor. Numera har folk tv överallt. En del kan till och med ha i badrum och kök och att ha en tv i sovrummet verkar vara standard. Där vägrar jag. Tv hör inte hemma i ett sovrum och så är det bara!
Filmen är alltså ganska intressant ur detta perspektiv, men jag tycker den saknar något i känslolivet. Den gör mig inte så glad som Sällskapsresan.
