Individbaserad förskola
Artikeln handlar om förskolan Nicolaigården och när jag läser hur de förhåller sig till barn så blir jag glad. De ser barn som individer. Precis så som jag tycker det ska vara. Några saker i artikeln får mig att fundera. Till exempel så nämner en person att han tror att folk är rädda för att vi ska ta bort kärnfamiljen. Då undrar jag: Var lever dessa människor och var har de befunnit sig de senaste 50 åren? Kärnfamiljen är inte norm längre. Folk har "mina, dina och våra" barn, folk adopterar, samkönade par får adoptera och/eller skaffa barn biologiskt med assistans (singelpersoner får dock inte göra detta, vad jag vet) och så vidare. Enligt vad jag förstått så är kärnfamiljen mamma, pappa och barn samt att barnet då är båda föräldrarnas biologiska barn. Jag tycker därmed inte att man ska vara rädd för att någon vill "ta bort kärnfamiljen" som norm. Snarare så ser jag det som positivt att olika familjekonstellationer är godkända idag. Självklart finns den klassiska kvar, för den är en del av de valmöjligheter man har idag. Varken den eller någon av de nyare konstellationerna är dåliga så länge som barnen behandlas bra.
Det jag gillar bäst med artikeln är "Nicolaigårdens genuslathund" (det kursiverade inom parantes är hur jag själv hanterar/funderar kring det nämnda):
1. Vi säger kompisar, kamrater eller barnen istället för pojkar och flickor (jag kallar alltid barn för barn eller så använder jag deras namn då jag känner dem, både då jag pratar med dem och när jag pratar med Connor)
2. Vi uppmuntrar alla barn till alla lekar och när vi ger förslag på lekar gör vi det utan könsrollstänk (jag gör precis likadant med Connor)
3.Vi förutsätter aldrig att barn "är" på ett visst sätt, lugn/vild/busig utifrån barnets kön (håller med helt)
4. Vi pratar, kramar, uppmuntrar och ser alla barn lika mycket (tänk vad härligt att ses som individ och som den man är istället för att det tas för givet att man är på ett visst vis och gillar vissa saker enbart på grund av ens kön)
5. Vi bekräftar givetvis ett barn som stolt visar upp ett nytt plagg. Vi försöker då använda neutrala ord som skön eller varm istället för tuff eller söt. Men vi förstärker aldrig barn genom att kommentera kläder (för bara några år sedan var jag fast i sättet att tala om att kläder var fina, söta och så vidare. Men så insåg jag att jag själv alltid tyckt att sådana kommentarer till mig har känts lite konstiga. Så varför skulle jag sprida något jag själv ansåg var konstigt? Numera kan jag fortfarande kommentera kläder, men använder mig av "mer" språk på ett vis. OM jag kommenterar så blir det aldrig bara "Vad fin" utan det blir kanske något i stil med "Vad härlig tröjan ser ut! Vad många olika djur du har på den. Vet du vad alla djur heter" och sedan så säger antingen barnet vad djuren heter eller så hjälps vi åt. Och till vuxna... där kan jag ta exempel på senaste kommentaren jag sa. Det var en kille som hade en t-shirt med Nintendo 8-bit på. "Jag gillar din t-shirt! Det spelet gillar jag verkligen och jag har många härliga minnen av det." Ser ni skillnaden i bemötande?)
6. Vi ser till att variera "hon" och "han" i sånger och sagor eller använder "hen" eller "den" (jag kan inte använda ordet "den" för levande varelser. Det tycker jag blir så opersonligt och objektifierat på något vis. Jag tränar på att använda "hen" mer och mer då jag inte vet kön på någon människa eller något djur. Tyvärr har jag tendensen att använda "han" då jag inte vet. Något man är upplärd med eftersom "han" är normen. Men allt går att träna på. Jag lyckades få bort mitt förvåningsutrop (Åh herre gud) efter ett par års träning eftersom jag inte tyckte det passade en ateist att säga något sådant. Har dock fortfarande lite problem med andra saker som jag inte lyckats hitta en bra ersättning för än.)
7. Vi ser till att böckerna som finns i varje barngrupp alltid innehåller lika många kvinnliga som manliga huvudrollsinnehavare, samt att innehållet motverkar konservering av könsrollerna (ett brett utbud är jag helt för.)