Jag har just sett ett avsnitt av Gravid i höga klackar som jag spelat in. I avsnittet diskuterar/bråkar ett par om vilken religion deras kommande barn ska ha. Mamman är katolik och pappan är jude. Jag slås av hur konstigt jag tycker det är att föräldrarna väljer detta åt barnet. De bestämmer åt barnet och jag funderar på hur de reagerar ifall barnet i äldre ålder bestämmer sig för att ta avstånd från deras tro?

 

Jag är själv döpt i svenska kyrkan. Inte på grund av en religiös familj utan på grund av att det var "tradition". En del anser att det fortfarande är "tradition", men om man avviker från detta så ses man inte längre som helkonstig. Det positiva med mitt dop är att jag kunde gå ur svenska kyrkan när jag blivit äldre (något jag också gjorde). Jag är ändå inte helt bekväm med att jag är döpt och konfirmerad (också något framtvingat av "tradition"). Det känns så fel för mig. Jag skulle ha velat vara "fri" redan från början. Jag skrev fri inom citattecken för att jag menar inte att folk är "fångar" i kyrkan (de flesta har valt det själva), utan jag menar att jag skulle inte ha haft "något" alls utan ha fått välja fritt i äldre ålder. Det är så jag tänker med mitt barn. Vi hade en sekulär namngivning och när han blir äldre får han välja helt själv.

 

Sedan finns tyvärr en del nedvärderande bibeltexter som till exempel: "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Mark 10:13-16). Det finns flera tolkningar förstås (som med allt i bibeln), men för mig låter det som att man redan från att man är spädbarn måste acceptera gud för att ha tillgång till himmelriket efter ens död. Eftersom denna text ofta är standard vid dop så har det stärkt min tolkning, anser jag. Jag tycker inte om sådana nedvärderande saker då jag anser att alla får välja fritt och jag har tron på att de flesta föräldrar faktiskt vill sitt barns bästa.

 

Därför undrar jag varför folk egentligen behöver bråka om religion. Varför inte låta saker vara och låta barnet bestämma själv? Det finns starka troende som tror att om barnet inte döps så hamnar det i skärselden om det skulle dö, det förstår jag. Men som sagt...om barnet växer upp och tar avstånd från religionen...kommer föräldrarna då att acceptera det? Är deras kärlek villkorslös eller gäller den bara när barnet går i de fotsteg som föräldrarna vill att barnet ska gå i?