...när jag ser små flickor på 8-9 år säga att de aldrig varit snyggare än de är med fullt med smink. Att sminka för att det är skoj är en grej. Jag och syrran experimenterade lite i just den åldern, men det var alltid för spex och teater. Det var aldrig för att vi kände oss "vackrare" med smink. Hur föräldrar gör med sina barn och smink är upp till dem, men just när sådana små BARN säger att de aldrig varit så snygga förut... det är DÄR skon klämmer för mig. De ser sina mammor sminka sig för minsta lilla, de möts konstant av sminkade människor i tidningar, tv och så vidare... Inte konstigt att det blir mer och mer av det.

Till vardags använder jag inte smink. Är det ett speciellt tillfälle så kan det vara kul med lite mascara och ögonskugga. Ytterst sällan blir det "full" makeup. Det där med foundation, puder, rouge, concealer, primer, läppstift, läppglans, ögonskugga, mascara och vad jag nu glömt.... Det blir FÖR mycket. Vid filmning, teater, fotografering så kanske det kan vara bra att förstärka vissa saker så det syns, men till vardags? Vad jobbigt! Jag använder dessutom ALDRIG puder, rouge och läppstift. Känns alldeles för tungt.

Eller förresten så använde jag puder EN gång. Då jag blev sminkad för tv-serieinspelning där jag var statist. Efter en dag med massor av skratt med min härliga statist-"familj" så hade jag fula ränder längs mina skrattlinjer runt munnen. Så de som helsminkar sig kan aldrig skratta då eftersom sminket förstörs? Jobbigt! Jobbigt!

Åter igen så är detta upp till var och en, bara man mår bra av det. En person ska inte få ångest och vara TVUNGEN att sminka sig för att gå utanför sin dörr.