En pulka hade varit ett bättre alternativ, men då vi skulle över en hel del vägar på vägen till Sporthallen så vågade jag inte ta det alternativet. Connor skulle sitta så lågt då att det skulle vara nästan omöjligt för en förare att se honom. Jag tog barnkärran alltså. Det var en svettig kamp. Vid ett ställe fastnade jag och bil på bil åkte förbi. Plötsligt stannade en bil och så kom en man ur den och hjälpte mig att bära kärran över vägen. Oh, vad tacksam jag var! Tusen tack till dig, vem du än är! Sedan fortsatte jag att kämpa, men när jag kommit strax över halvvägs (en promenad som vanligtvis tar max 10 minuter, som nu tog en halvtimme) så gick det inte längre. Det var helt stopp i min kropp, så jag fick ringa efter hjälp. Mina föräldrar var i stan så mamma kom och hjälpte mig resten av biten.

 

Vi kom därför sent till karateuppvisningen, men en kvart hann jag se i alla fall. Är riktigt impad av syrran! Jag skulle aldrig klara det hon gör. Min mamma blev med Connor ut när syrran skulle vara med för han blev ledsen då, sa "Nej, Marie kan inte" och började nästan gråta. Han förstod nog inte riktigt att det inte var farligt.

 

Efteråt var vi med till syrran och sedan fick vi hjälp hem. Jag kan inte lyfta mina armar just nu så det får bli en slapparkväll.