Läst klart: Knackarna av Stephen King
Bobbi är ute och går på sina marker när hon snubblar över en bit metall. En konstig vibration utgår från den, men Bobbi bestämmer sig för att ignorera den. Det fungerar inte och till slut blir metallbiten en besatthet. Hon börjar gräva och medan hon gräver tar tingestens inre mer och mer kontroll över henne och sin omgivning.
Först känns boken spännande, men efter del 1 blir den väldigt spretig och handlar om många personer. Det perspektiv som hela del 1 handlar om återvänder inte alls i boken och det känns oavslutat. Boken är upprepande och skrämmer inte alls. Jag såg filmen någon gång på 90-talet och kommer inte ihåg så mycket, men av det jag kommer ihåg så skiljer den sig mycket från boken. Jag tror nästan jag tycker att filmen var bättre (väldigt sällan som jag säger/skriver något sådant), men jag ska se om den så får vi se. Boken är en av Stephen Kings svagaste verk i alla fall. Bara snäppet bättre än Geralds lek. Det konstanta bytandet av perspektiv hela tiden fungerar bara om man binder ihop det på slutet, men det händer inte här.
Två grejer tycker jag dock är kul i boken. Bland annat läser en av karaktärerna en Dean Koontz-bok och sedan omnämns clownen som Stephen King skrev om i Det. Det är de enda två gångerna i boken som min hjärna faktiskt spritter till lite. Boken är lååååång! Helt onödigt lång. Flera transportsträckor hade kunnat kortas för längden tillför verkligen ingenting.
Framsidan av boken.