Nej, jag skriver inte i min blogg eller någon annanstans för att bekräfta någon. Inte ens mig själv. Jag sitter inte här och klappar mig själv på axeln för att: "Nu du Tess har du varit duktig för idag har du *** antal besökare". Jag är inte i behov av bekräftelse. Det behovet försvann någon gång under tonåren.

Mitt behov numera är att dela med mig så att ingen där ute behöver känna samma sak som jag gjorde när jag var yngre. Jag kände att ingen delade mina åsikter, internet var inte så stort då och därför hittade man inte folk med samma åsikter lika lätt som man gör numera. Ta bara exemplet om ateism. Jag hittade det uttrycket i en bok då jag var 18 år. Hade aldrig hört talas om det innan. Så nu skriver jag om allt jag tycker, även sådant som inte följer "mallen" eller "normen" just för att kanske...KANSKE...en yngre jag sitter där ute och känner sig ensam.

Ett annat behov jag har är att försöka förstå folk. Genom att uttrycka mina åsikter och se vilken respons som kommer in på det kan jag lära mig nya saker. Ibland leder det till diskussioner och det gillar jag (så länge som det hålls på en bra nivå utan svordomar, dåliga argument och så vidare. Som dåligt argument räknar jag till exempel: "Du har fel" (utan förklaring) och "Du är helt korkad". Mmm...visst... det där stärker verkligen dina argument.) Sjunker en diskussion till personliga påhopp och skitsnack så vet man att den andra personen inte har något att komma med.

Just på grund av att jag gärna vill förstå folk och lära mig mer om hur det mänskliga psyket fungerar så ställer jag gärna frågor. Det är väldigt svårt har jag märkt, för en del kan ta en ärlig fundering som ett påhopp. Om jag till exempel frågat en troende person: "Varför tror du?", då har det funnits en tendens att tro att jag menar något illa, när jag egentligen bara undrar. Detta har lett till att jag varit tvungen att skriva låååånga förklaringar där jag är tydlig med varför jag frågar och att jag inte nedvärderar och så vidare.

Tror ni internet är missförståndets vagga? Det verkar i alla fall uppstå mycket lättare här där man inte har kroppsspråk, ansiktsuttryck och tonläge att ta till. I och för sig är dessa former av språk hindrade för mig ändå. Min kropp gör ont och därför rör jag inte på mig som många andra. Tonläge har jag i och för sig, men det har missförståtts ibland det också. Hmm...det kanske är lätt att missförstå även "IRL". Vi kanske pratar olika språk allihop?