Jag har blivit allt duktigare på att ta mig tid. I och för sig så har jag aldrig varit en rastlös person, något jag tror hänger ihop med min fibromyalgi. Jag har haft ont och/eller varit så trött att jag inte kunnat hänga med i ett högt tempo. Det har fått gå i min takt. Eftersom jag började få problem redan vid 12 års ålder så antar jag att jag lärt mig. Visst har det varit tråkigt ibland när man verkligen velat hänga med kompisar, men inte orkat. Men de kompisar och vänner som jag har nu förstår detta (i alla fall så som jag uppfattat det) och jag känner inte någon press på att klara samma som andra.

Nu, i och med Connors tillkomst, är jag riktigt bra på så kallad mindfulness. Mindfulness handlar om sinnesnärvaro och att finnas och uppleva nuet. Jag menar inte att jag är i detta stadium hela dagarna, men någon timme varje dag så bara finns jag med Connor. Att försöka se världen genom ett litet barns ögon gör att det här med "nuet" blir enklare på något vis. Idag har vi till exempel lekt i flera timmar. Lek i hans ålder innebär att han ligger och tittar på antingen mobilen ovanför skötbordet eller sakerna i babygymet, jag vippar till sakerna så de rör sig och han vrålskrattar. Eller så gör vi grimaser till varandra. Han har börjat härma med mun och tunga.

Och jag kan numera släppa alla "måsten" under dessa stunder med honom. Disken får vänta, tvätten får vänta, städning får vänta och så vidare. Enda som kan störa är om jag blir törstig, hungrig eller måste på toa. Så om ni kommer på besök och det ser ut lite hur som helst här... då vet ni att vi varit upptagna med att leka och finnas.

Kyrkviken.