Dag 3: Mina föräldrar
Min mamma har alltid ställt upp. Lite råd och förmaningar har det förstås funnits, men ofta har vi kunnat föra en dialog om saker och ting. När jag tänkt tillbaka så har jag sagt till mamma att jag nog måste ha varit jobbig när jag var tonåring. Inte nog med att jag redan då hade fibromyalgin, jag var dessutom en riktigt hetsig debattör. Eftersom jag och mamma har ganska lika temperament så stötte vi huvuden några gånger. Men hon har sagt att hon inte tyckt att det varit så jobbigt. Mamma har alltid skämt bort oss med god mat också. Helt osjälviskt så stod hon och lagade makaroner extra till mig då vi skulle äta eftersom jag inte åt potatis (och fortfarande inte gör det, förutom bakpotatis). Mamma är en riktigt bra person att prata med, både seriöst och skitsnack. Vi har samma sjuka humor också.
Min pappa är fixaren. Han ställer upp och hjälper till med det mesta. Det är lustigt att se att vi har samma kartbokbeteende. När man pratar om någon plats så rusar vi båda två efter en karta antingen för att vi vill ha en mental bild över var i världen platsen ligger eller för att vi helt enkelt minns händelser då vi ser punkten på kartan. Lokalsinnet har jag ärvt efter pappa. Har vi varit någonstans en gång så hittar vi tillbaka dit och vi har ofta på "känn" var vi ska även när vi inte varit där. Pappa är en väldigt bra reskamrat också. När vi är på bilsemester så kör han hela sträckorna, även om vi andra erbjuder oss att byta av (så då kan vi läsa, sova eller göra annat istället). När vi var i London på konsert så hann vi ju med en del annat också och det var riktigt kul att dela med honom. Han är lugnare än vad jag är, men ett inre lugn har jag i alla fall fått.