Att diskutera och fundera för sig själv är kul, men det är mycket mer givande om man får andras röster med i diskussionen. Om ni har lust, skriv därför gärna era tankar om ämnet fördomar.

För att förenkla världen generaliserar vi. Det vill säga så är det lättare att veta hur man förväntas bete sig i en viss situation om man "drar alla över en kam" och "vet" att det ska vara på ett visst vis. På ett vis är det här hjälpsamt i vardagen, men det kan också leda till fördomar och stereotyper.

Lästips: "Social Psychology" (kapitel 9) av David G. Myers. Ninth Edition. McGraw-Hill. 2008.

Jag vet inte om det finns någon människa som är helt fördomsfri egentligen. Det man inte känner till så väl hamnar lätt i "stereotyp-högen". Jag kan inte säga att jag själv är fördomsfri. Dock så kan jag inte helt hundra peka ut vilka fördomar jag har. Kanske är det så för de flesta... Att de helt enkelt inte vet vilka fördomar de har och kanske till och med tror att de inte har några. Vi läste en del om generalisering och fördomar då jag studerade psykologi på Karlstads universitet och som så mycket annat inom psykologi var det så intressant att jag fortsatte att fundera på det och läsa om det. Mänskligt beteende är fascinerande, eller hur?

Ju mer man läser och funderar, desto mer upptäcker man. Jag har blivit väldigt uppmärksam på hur saker framställs i media till exempel och hur folks fördomar kan påverka hur de uppfostrar sina barn. Sistnämnda är ett väldigt aktuellt ämne för mig just nu då jag är gravid. Det slår mig med förvåning varje gång som någon helt ärligt tror att flickor är på ett vis och pojkar på ett annat och att det inte har något att göra med det sociala som de växer upp med. Vi är biologiskt olika, så långt är jag med. Men då det gäller vad man föredrar inom till exempel leksaker, lekar, färger, kläder, kompisar med mera så är skillnaderna mer individuella än könsbundna.

Bloggtips: Nina Ruthström, Lady Dahmer, Bambi, Anna Kaagaard Kristensen.
Lästips: "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2" av Kristina Henkel & Marie Tomicic. Olika förlag. 2009.

Genus har blivit ett mycket hetare ämne för mig sedan jag blev gravid, men det har funnits tidigare också. Kanske för att jag sett orättvisor mellan könen (och nu får ni inte tro att jag tycker att alla orättvisor riktar sig mot kvinnor. Män förväntas bete sig på ett visst vis de också, så visst finns orättvisor åt det hållet) och dessutom blivit uppfostrad på det vis att jag själv fick välja vad jag lekte, vad jag läste och så vidare. Det blev en blandning av alltihop helt enkelt och jag gjorde det jag själv tyckte var skoj.

Som en utveckling av genuskategorin så kommer sexualitet in. Min största idol var bisexuell (Freddie Mercury). Många tror han var homosexuell, för uppenbarligen ses bisexualitet som en gråzon för många där de bisexuella förr eller senare väljer antingen hetero- eller homodelen. Där har vi en till fördom, för så behöver det inte vara. Här blir jag också totalt paff över att det finns människor som helt ärligt tror att alla homosexuella män är fjollor och alla homosexuella kvinnor är maskulina. Men när man ser på tv till exempel så är det just den bilden som framhålls hela tiden, så det har kanske en sådan enkel förklaring som påverkan från media? Och det här med att pojkar blir homosexuella om de leker med dockor och flickor blir det om de inte får klä ut sig till prinsessor...?!

Men det är ändå inte okunnigheten som skrämmer mig mest. Det är oviljan att ta in något nytt och lära sig att man har fel. Jag är, som jag skrivit i tidigare inlägg, ateist men skulle vara den första att erkänna att jag har fel om jag blev totalt överbevisad om en guds existens (vad som krävs för det går vi inte in på här, då det berör ett annat ämne). Jag är inte helt "låst" som en del verkar vara. Saker man "vet" idag kan vara "fel" imorgon.

Människor delas ofta in i grupper och sätter sig själva i grupper. Jag gör det också i och med att jag kallar mig för ateist till exempel. När man får en "titel" så medkommer automatiskt fördomar och stereotyper om hur man är och tänker. Det får man vara beredd på om man öppet ska kalla sig för något. Jag har mött en del konstiga, okunniga och klumpiga personer som tror att jag "måste" vara på ett visst vis för att jag är ateist. Till exempel att jag inte respekterar troende, att jag inte tror på något alls, att mitt liv är utan mening och så vidare. Men så länge som folk är villiga att lyssna och ta in och försöka förstå hur man tänker och fungerar så kan fördomarna minska. Det finns sådana människor och det gör mig alltid glad.

Jag gör alltid mitt bästa för att förstå DIG och är intresserad av hur du tänker. En diskussion där man tänker olika behöver inte bli hätsk, det kan vara ett utbyte av tankar och idéer. Man behöver inte heller komma överens utan kan gå från en diskussion med vetskapen om hur en annan tänker.