Jag skriver om detta varje år, men varje år måste det uppmärksammas för problemet kvarstår. Om du har katt se till att kastrera/sterilisera den så fort det går. Själv skulle jag aldrig våga sälja kattungar för hur vet man egentligen att det inte blir sommarkatt av dem och att de till vintern går där i kylan och fryser och svälter?

En katt är ett åtagande som kan vara mellan 15-20 år. Visst är kattungar söta, men börja som frivillig på ett katthem så får ni umgås med katter och kattungar utan att behöva ta ansvaret för deras livstid. Risken är förstås att man ändå fäster sig vid en eller flera speciella katter, som jag gjorde när jag var på Djurskyddets Djurhem utanför Karlstad. Nu undrar jag hela tiden hur det går för honom.

Men detta problem har troligtvis inte de som skaffar sommarkatt. De verkar inte ha något hjärta eller samvete, för hur kan man egentligen lämna en katt och helt ärligt tro att "den klarar sig ju själv, det har katter alltid gjort". För ett par år sedan hittade vi sommarkatten Yatzy, som flyttade hem till oss. Det var en rejält varm sommar och hon hade lämnats på en camping. När hon kom till oss var hon så otroligt kelig och gosig, men undernärd och otroligt törstig. Tassarna var även en aning brända för att hon ofta gick på den heta asfalten på campingen. Hur har man samvete att lämna denna underbara katt som bara trodde gott om människor?

Skaffa ingen sommarkatt och kastrera/sterilisera om du har katt!