Sett filmen Farsan
Torkel Peterssons karaktär var härlig! Han fick för sig att hans sambo trånade efter den macho grannen och skulle då själv lära sig att "vara en man" med hjälp av sin vän och anställde Aziz (Farsan). En hel del pinsamma saker tar plats efter "lektionen" kan jag säga. Farsan råkar själv ut för en del pinsamt i filmen och under ett frieri orkar inte jag titta längre utan håller händerna framför ögonen. Det är pinsamt så man mår dåligt. Men hur karaktären sedan hanterar det löser upp situationen. De här historierna är ändå sidohistorier för mig. Det var en historia, som egentligen skulle vara en sidohistoria, som berörde mig mer.
Juan och hans älskade hund Dino. Dino är en gammal hund och han har så ont. När Juan tar honom till en veterinär så rekommenderas avlivning vilket Juan inte går med på. Farsan kommer på idén att Juan ska ta en kull valpar på Dino för att ha "många Dinos" att glädjas åt. Den planen funkar inte så bra och jag blev mest arg på dem eftersom hunden led. Dinos lidande leder till slut till att Juan tar det svåra beslutet att låta Dino somna in så han slipper lida något mer. Det är så otroligt tragiskt! Jag tycker sådant är så sorgligt annars också, men testa att se sådant med graviditetshormoner i kroppen säger jag. Jag förstår precis hur han känner. Man vet att man gör det rätta och att djuret slipper lida efteråt, men det är så otroligt svårt att skiljas från en vän som man haft så länge. Precis som Juan gör i filmen så bröt jag ihop totalt och grät ögonen ur mig då jag var tvungen att ta beslutet och var med då vår älskade familjekatt Tulo inte orkade leva längre. Jag kommer alltid minnas honom med ett varmt hjärta!
Visst är detta en komedi på ett vis, men ibland är den tragisk också. Så förvänta er inte något lättsamt om ni ser den.
Filmens framsida.
Köp DVD på Ginza