Något som inte är helt ovanligt både i filmens värld och den "riktiga" är att kvinnor spelar svaga och lite smådumma för att de vill få chans på en man, eller kanske för att få en man de redan har att må bra. Personligen undrar jag vad det är för sorts män som mår bra av detta? Visst gillas säkert lite självförstärkande komplimanger någon gång (det gillar väl även kvinnor), men vore det inte bättre att få beröm för något man faktiskt är bra på istället för något påhittat?

Är det verkligen en förlust att ha en flickvän/fru/sambo som är intresserad av och/eller smartare inom något område eller bättre på något (alltså förutom sådant som anses kvinnligt som matlagning, städning, ta hand om barnen etc.)? Jag ser inte hur det skulle kunna uppfattas som ett hot eller "avmaskulinisering". Dessa sysslor som räknas till typiskt kvinnliga är förstås inget jag ringaktar. Det jag har ett problem med är dess "stämpel" som just "för kvinnor".