[rec]
De stereotypiska karaktärerna finns med. Myndighetspersoner som vet precis vad som händer men som helst inte delar med sig, invandrarfamiljen, den smarta läkartypen, den tuffa typen, den kvinnliga "hjältinnan", mamman med en ung dotter, det äldre paret och så vidare. Efter en halvtimme trodde jag att filmen var "förlorad". Den är dessutom bara 1 timme och 15 minuter lång ungefär, men efter den halvtimmen blev jag indragen. Det började lite smått men sedan när strömmen gått och enda lampan är den på kameran och kameramannen håller den ut över trapphuset och filmar nedåt, då satte adrenalinet igång rejält på mig. Allt är filmat med skakig kamera, eftersom det enda som filmas är av kameramannen i tv-teamet. Detta ökar känslan av att vara med och det kan väl jämföras med stilen i Blair Witch Project (en film som jag inte alls gillade). Kanske var det detta som fick mig att "bli med"? Jag upptäckte nämligen att när den kvinnliga tv-reportern blev smått panikslagen och började skrika så satt jag och schyssjade henne. "Sschh! Om du är tyst så hittar de er inte" sa jag och fortsatte schyssja. Strax efteråt så säger kameramannen detsamma till henne. Det var nästan som ett déjà vu-ögonblick (eller ett bevis på att filmen var förutsägbar?). Hur som helst så fick den mitt adrenalin att pumpa. Kan säga att det hjälpte att vara själv och ha mörkt.
Gillar man lågbudgetskräckisar med dokumentärkänsla så ska man ta en titt på denna. Men ha nollställda förväntningar och var på ett speciellt humör. Svårt att säga exakt vilket humör man ska vara på, men kan säga att jag lätt hade kunnat bli irriterad på filmen istället för att gilla den.
